Vissa dagar är värre än andra, hjärna tar upp bilder och näsan lukter som jag inte kan styra.
Jag hade det under kontroll men det sista nu så kommer allt tillbax pga jag får höra hans röst. Hans röst styr än i vissa toner fast jag vet han inte gör det. Men pga domen så har han kontrollen igen, den använder han flitigt.
Mitt barn är helt förstört gått bak i utvecklingen igen, mardrömmar jätte orolig och nervös.
Detta Sverige är helt otroligt, socialen står handfallna vet inte vad dom ska göra. Dom är förtvivlade hur dom ser barnen gå sönder igen, deras händer är bak bundna. Boendet vet inte vad dom ska göra heller, dom säger vi för svåra har inte erfarenhet elr utbildning till detta.
Alla myndigheter runt oss ger upp, hur ska jag som mamma göra och kämpa då?

Jag ger inte upp, så länge jag lever ger jag inte upp, aldrig även om det ska kosta mig livet.

Alla vi haft runt oss på den nya orten har dragit sig bort för dom är rädda för vad som kommer. Jag förstår dom till viss del, jag vill inte heller att dom ska dras in i något. Samtidigt gör det ont för jag hade aldrig lämnat deras sida. Inte ens ett sms som frågar hur vi mår elr hur det går. Men det är ok jag är van. Känns ändå, det är tufft att leva så här och väldigt ensamt men det går.

Det tråkiga är att när det är försent och man ligger på sjukhuset då händer det saker, man är inte tillräckligt skadad än. Helt otroligt, vart tog barnens röst och rätt vägen i detta land?

Men men nu ska vi ut i solen och ha det gott, cykla och busa lite blir väl lite twist med.
Underbart med sol igen, dagarna känns lättare.

Ta vara på varandra
Kärlek och respekt till er ?